lördag 9 februari 2013

Nya kvalitetsmått behövs i förskolan

Jag minns en kommentar från min företrädare, Ulf Persson (C), som gick ut på att kommunmedborgare tenderade att återkomma med något eller några decenniers mellanrum och tala sig varma för det i nuläget aktuella behovet av kommunal service och att det minsann var mycket viktigare än sådant man tidigare talat om. Hur som helst är det inte alltid lätt att i ekonomisk upp- och nedgång få de kommunala slantarna att räcka till de stora behov som finns i det vi brukar benämna som "välfärd", skola, vård, omsorg och annan skattefinansierad verksamhet.

Barnen är viktigast, men för den som är utsliten och sjuk ska det finnas tillräckligt med resurs för att hon/han ska kunna åldras och lämna jordelivet med värdighet. Innan dess är vi ju glada över att gator och parker är farbara och snygga, att kultur- och föreningslivet stöds, o.s.v. Däremellan får vi finna oss i att efter förmåga och bärkraft bidra med arbete och skatteintäkter. Några lite mer, andra mindre.

Det här var inte tänkt bli en lektion i kommunalekonomi, snarare är det en bakgrund till en aktuell debatt, nämligen den om barngruppers storlek.

Det är ju bara att plocka fram de gamla bilderna ur de egna (födda 84-91) barnens fotoalbum för att se att det var fler vuxna och färre barn i grupperna då. Mycket har hänt sedan dess, men därmed ska man inte tro att det inte fanns synpunkter på personaltätheten. "Daghemmen" har blivit förskolor, med läroplan och ett pedagogiskt uppdrag som kräver dokumentation och föräldrakontakter. Alla barn har rätt till 15 timmars kostnadfri förskola i veckan, just för att få tillgång till pedagogiken. Ingen behöver betala mer än den fastställda maxtaxan, däremot har man möjlighet att skriva in sina barn så många timmar man behöver med hänsyn till arbetstider och skälig extratid för pendling, förutsett att man arbetar, studerar, är föräldraledig (med syskon) eller aktivt arbetssökande. Fler barn är utsatta och har olika typer av diagnoser. Förskolan är inkluderad och det är självklart att barn med funktionshinder deltar och får hjälp att vara med.

Förskolan är ju till för barnen i första hand, men sett ur ett jämställdhets-, eller nationalekonomiskt perspektiv, är det nog få saker som varit så viktigt för tillväxten som att både män och kvinnor kan arbeta heltid. Föräldraförsäkringen är en annan avgörande jämställdhetsreform. Att antalet inskrivna barn ökar och att inskrivningstiderna blivit längre (ibland uppåt 50 timmar per vecka) är inget att klaga över, även om man kan tycka att det vore bättre om fler föräldrar kunde umgås mera med sina små barn. Vi har även rätt att välja ett vårdnadsbidrag, eller att skriva in barnet i enskild verksamhet och ta med barnomsorgspengen dit.

Under parollen "ge oss råd att ha tid med våra barn"
slogs Kungsbackas föräldrar för maxtaxan.
Kungsbacka var en av de kommuner som sist införde maxtaxa och den har varit ifrågasatt, dels för att den varit kostsam för skattebetalarna, men också för att den bidragit till att efterfrågan ökart lavinartat, i takt med en befolkningsexplotion i vår snabbväxande kommun. Tvekan att införa maxtaxan och säga nej till statsbidraget väckte en stark opinion bland föräldrar och till slut gick det inte längre att stå emot. Endast Kristdemokraterna var motståndare och ingen klagar öppet längre över att den finns.

Under några år i slutet av 2010-talet skapades mer än 30 nya avdelningar, bara för att fylla behovet och undvika lagbrott, till följd av att föräldrar fått vänta mer än 4 månader på en plats. Det var ungefär vid den tiden jag och övriga Centerpartister drev frågan att sätta ett långsiktigt mål för barngruppernas storlek på 15 barn. Det var enkel matematik att räkna ut hur många ytterligare avdelningar som skulle behöva byggas för att kortsiktigt nå målet, samtidigt som avdelningar överinskrevs och verksamheter startade i tillälliga lokaler medan tresiffriga miljonbelopp investerades årligen i förskolebyggnader. Målet beslutades av kommunfullmäktige 2005, men uppfyllelsen sköts av naturliga skäl på framtiden, när efterfrågan bromsas upp och utbyggnaden kunde anses vara klar.

Idag ser vi att personaltätheten i Kungsbackas förskolor ökat och är högre än riksgenomsnittet, med 5,2 barn per heltidsanställd personal, samtidigt som storleken på grupperna i genomsnitt är 18 barn. Då ska man vara medveten om att det mycket sällan förekommer att alla barn är där samtidigt. Troligtvis hamnar man på ungefär 15 barn om man räknar bort de som är sjuka, lediga, schemalagda tidigt, eller sent med korta inskrivningstider på 15 timmar. Frågan man måste ställa sig nu är om gruppstorlek fortfarande är ett relevant kvalitetsmått. Personaltäthet, för att inte tala om personalens utbildning, moderna och ändamålsenliga lokaler och möjlighet till långa inskrivningstider är nog så viktigt att ta hänsyn till.

Vad som saknas i Kungsbacka är kvälls- och nattöppen verksamhet. Det skulle öka jämställdheten och skapa möjligheter för fler att arbeta, samtidigt som barnen får lugn och ro på kvällar och morgonar.

Trots att jag som politiker i Förskole- och grundskolenämnden och sedan som kommunalråd verkat för 15-barnsmålet och som ordförande för Nämnden för Service beslutat att bygga nya förskolor för att så långt det är möjligt hålla gruppstorlekar nere, samtidigt som efterfrågan ökat, kan jag inte se problemet med att överge ett mål som i praktiken är omöjligt att verkställa. Det skulle både kräva ytterligare investeringar i nya avdelningar och kraftiga skattehöjningar, såvida inte annan omsorg blir lidande. Bättre att hitta nya sätt att mäta och jämföra kvalité. Om efterfrågan är ett kvalitetsmått, ligger ju Kungsbacka ganska bra till, eller hur?

Ola Johansson
Centerpartiet

Inga kommentarer: