Vattnets kraft, hot och möjligheter

Bilden av Bangladesh, vatten, färjor, mycket människor och noll säkerhetsarrangemang. Mycket olyckor förstås och den vanligaste dödsorsaken bland barn under 5 år lär vara drunkning. Det är en farlig miljö att vistas i, med livlig och oorganiserad trafik av alla slag, med allt detta vatten på risfält, fisk-, räkodlingar och floder som genomkorsar landet. Bramaputhra och Ganges flyter samman från Himalaya och Indiens slätter i ett stort delta landskap i Södra Bangladesh dit vi rest idag på en lång bilfärd i FN-konvoj.

Stora cykloner gör miljontals människor hemlösa med en oregelbunden regelbundenhet. Alla vet vilka konsekvenserna blir när det händer, men det går inte att skydda sig på annat sätt än att ta sig till de cyklonsäkra betongklossar man ser. Man måste skynda och få med sig det nödvändigaste, annars riskerar man livet på några timmar.

Det räcker att se sig omkring för att förstå vad 0,5-1 meters havsnivåhöjning skulle få för konsekvenser i ett land som har mer än 156 miljoner invånare, varav en betydande andel bor i områden som det vi besökte idag under värdskap av FN:s World Food Prgramme.

Man kan ha olika uppfattning om vad som är rätt åtgärder för det jordbruk som är grunden för all försörjning. När saltvatten från Indiska oceanen tränger sig in över fördämningarna och gör marken selenhaltigare, så blir det svårare att odla stapelvaran ris på fälten, som man alltid har gjort. Istället väljer man att sätta jordarna under vatten permanent och tillföra mer salt, för att odla räkor åt västerlänningar!! Det är kortsiktigt lönsamt och även det enda alternativet om man inte kan vänta, men det är mindre arbetsintensivt och leder till en (icke önskvärd) avfolkning av landsbygden. Det påverkar miljön när salthalterna blir permanent höga. Det syns inte minst på de otroligt små och spinkiga korna som äter det magra gräset och dricker vattnet. När människor inte kan jobba i lantbruket tvingas männen in till Dhaka för att ta jobb i textilindustrin och lämnar kvinnorna hemma med det jobb som återstår på fälten, att sköta djuren och ta hand om barnen. 

Att betala och sedan bära dricksvatten flera kilometer tar mycket av deras tid. Det är kvinnornas syssla och deras tid är värdefull har de själva insett. Så när FN kan stödja grävandet av en damm för dagvatten och ett filter att rena det med så betyder det att kvinnokraften kan användas för att förbättra livet radikalt. Idag har vi suttit ner för att tala med dem om vad de drömmer om, vad de kan göra nu, hur de haft det tidigare och vilka möjligheter som öppnat sig. Det behövs verkligen inte mycket för att göra stor skillnad. I de här grupperna kan de med lite träning och små bidrag åstadkomma mycket. Kvinnorna här är bra på att organisera sig och när de ges möjlighet att tala direkt till oss (genom tolkar så klart) så får vi klart för oss både vad vi lyckats åstadkomma tillsammans och vad som är viktigast för framtiden.

Lyckas vi inte stoppa klimatutsläppen, är de här stolta och frimodiga människorna som lever under små omständigheter redan, men är på väg upp, de första som drabbas med förödande effekt. Vart ska de ta vägen alla, när marken inte längre går att hålla fri från saltinträngnigen från floder och oceaner, eller när cyklonerna kommer tätare och är starkare? När flodvågor sköljer över deras hus och dränker deras familjer och tar med sig allt de äger, då är det vi som bär skulden. Vi bär skulden med vår livsstil och vårt fossilberoende välstånd. Dessa människor lämnar ett högst marginellt klimatavtryck, jämfört med oss, men är de första som drabbas och de som drabbas värst.

Det enda vi kan lova är att fortsätta hjälpa och bidra. Men varför kan vi inte direkt lova dem att göra allt som är i vår makt för att stoppa klimatutsläppen och mildra de effekter vi vet kommer oavsett vad vi gör? Det är med glädje jag möter dem men med sorg jag lämnar dem för att resa hit till det fina hotellet i Dhaka. 

Låt oss hoppas och tro att de varningssystem som tagits fram sedan den senaste cyklonen 2009 kommer att fungera på det sätt de berättat för oss och visat upp med hjälp av rollspel och dramatiska teaterföreställningar. Och att tidigare varningar kan göra så det går att söka skydd innan den slår till.

Vi måste våga lita på kvinnor som denna, som valts av sina medsystrar att leda och företräda de grupper som jobbar med att stärka kvinnor. Det finns ett ord -Empowerment. Vet inte va det heter på svenska men det fungerar om man ger förtroende och stöd.

Så här vill vi att landskapet ska se ut kort efter nästa cyklon. Återuppbyggda vallar med åkrar som är preparerade för risodling och skörd. Med korta vägar till rent och hälsosamt vatten i små samhällen där människor kan vara självförsörjande på mat och förse varann med varor och tjänster i egen verksamhet. Där barn går färdigt skolan och även flickor får möjlighet till högre utbildning, jobb med möjlighet att tjäna såpass att de inte tvingas in i arrangerade barnäktenskap där de blir en handelsvara i familjernas uppgörelser om hemgiften. Den dagen de kan gifta sig av kärlek och bli mammor och pappor med ett gemensamt och frivillgt ansvar, då har vi lyckats tillsammans. Kanske är den dagen inte så långt borta nu. Det är budskapet jag fick med mig från mötet med människorna här. Därför känner jag mig gladare och mer optimistisk.

Abar dekha hobe!

(Vi ses!)

Ola Johansson

Centerpartiet