Dagar som dessa är det ett hedersuppdrag att få lov att verka i Bygdegårdarnas Riksförbud som ordförande. Landets största och helt dominerande samlingslokalorganisation, med 1425 medlemmar, står för allt det som vårt land just nu behöver som mest. Mötesplatser som står öppna för alla, över kulturella, språkliga och mänskliga barriärer, att diskutera i, glädjas med, eller att sörja tillsammans.
Idag söndag besökte jag från middagstid och ett par timmar framåt Eskelhem på Gotland. I år, 2017 firar de att den bygdegården, för 80 år sedan, stod färdig och öppnade sina dörrar. En mans-, eller kvinnoålder har den funnits där mitt i byn. Det året 1937 var kriget nära, sedan en despotisk rasist och hans anhang, med populistiska budskap och främlingsfientlig retorik, hade slagit undan benen för en bräcklig demokrati i Tyskland.
Vårt förbund bildades sju år senare 1944, mitt under brinnande världskrig. Just efter det första världskriget 1919 byggdes den första bygdegården i vårt land och 18 år senare uppfördes Eskelhem som jag besökte tidigare idag. Det är inte en speciellt lång tid för en farfar/morfar som snart blir 57 år gammal.
För snart 18 år sedan skrevs BR:s nuvarande idéprogram och sedan dess har samhällsförändringarna varit omvälvande. Se bara på digitaliseringen och vad det har betytt för informationsspridningen. Se på hur mångfalden har utvecklats och hur världsläget förändrats, först till det bättre och sedan till det sämre. Är det rätt att koppla samman världens konflikter och samhällsförändringarna med en så genuint lokalt förankrad företeelse som bygdegårdar? Jag säger ja! Bygdegårdarna behöver formulera om sitt uppdrag och stärkas som aktör i samhällsdebatten. Vi behöver bli bättre på att ta för oss av de satsningar som utlovas av olika regeringar för att stärka landsbygden.
När tillströmningen av asylsökande var som störst var det många av våra föreningar som öppnade sina hus för att erbjuda tak över huvudet. Idag, när integration är en av de största utmaningarna startar förbundet "Take my hand", ett integrationsprojekt med konkret innehåll och guidelines för föreningar och distrikt att arbeta med. Och som sagts tidigare, våra hus står öppna för demokratiska samtal, möten, kultur, fest och folkbildning. Nu som förr.
I Eskelhem valdes som mötesordförande Vi Unga-ordföranden i Stenkyrka Jennifer Olofsson 17 år, med mångårige distriktsordföranden Åke och sekreteraren Kristina på vars en sida. Att på det sättet som Vi Unga gör skaffa sig erfarenhet av att leda demokratiska möten, genom att anamma den traditionella teknik vi har att leda möten, fatta beslut och dessförinnan tillåta en fri debatt, med delaktighet och tydlighet, är en gärning som borde lyftas fram mer. Demokrati är inte att skrika slagord, att hota, eller förstöra. Det är inte heller att vara störst, starkast, äldst, manligast, våldsammast, svenskast, eller mest högröstad.
Den terror som vi just upplevt kan bara övervinnas med mer öppenhet, mer demokrati och likhet inför lagen. Det är tid för unga att ges utrymmen och en röst och det är tid att vi ger utrymmen åt de nya svenskarna att delta i politiken som samhällsengagerade i partier och föreningsliv.
Det var vad jag fick lära mig av Laholmsbon Muna Awash nere på bibliotekets café i Halmstad, tillsammans med Jenny Axelsson (C), bara några timmar före det att en 39-årig Uzbekier stal en lastbil inne i centrala Stockholm och skickade in vårt land i den största, snabbaste och mest brutala samhällsförändringen vi upplevt de senaste 18 åren.
9 april 2017
Ola Johansson
på ett hotellrum i Kiruna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar